De typiska Fantasyklichéerna

En kliché är någonting som använts så frekvent och kontinuerligt inom ett visst område fram till den mån att det rent av blivit klassiskt för nämnt område. Just inom Fantasyn kan det vara allt från på vilket sätt hjälten i berättelsen stöter på hinder i sin kamp mot att fullfölja sitt uppdrag, till hur det goda i slutändan besegrar det onda.

Först och främst, den ständigt tappra kämpen (och därmed oftast är den som har huvudrollen) är en man. Kort och gott, och utan diskussion, ska han slåss igenom historien för att rädda antingen världen, eller den han har fallit pladask för under berättelsens gång.

Om man sedan går vidare och kikar på alla dessa äldre män som återkommer i var och varannan Fantasyroman då? Den nästintill uråldriga, kloka vägledaren som ska guida huvudkaraktären som en mentor, undervisa honom och ta honom under sina vingar. Klingar till exempel Aslan, Yoda, Dumbledore, Merlin och Gandalf bekant?

Hjälten i genren Fantasy har ofta vuxit upp och fostrats av släktingar, och har sällan hunnit lära känna sina föräldrar. Det är en till synes uppslukande mystik kring att inte veta det egentliga ursprunget till den man läser om, och ska följa på dess sagolika äventyr.

Han är dessutom nästintill alltid en ung person, främst tonåring eller vad man skulle kunna kalla en “ung vuxen”.

Fienden då? Den smygande ondskan som lurar bakom varje hörn, ofta i form av spioner eller en hel otäck armé av fula groteska varelser. Armén behöver såklart en ledare – en grym och mörk härskare som vill förgöra allt och alla som kommer i dess väg i frammarschen mot att sänka världen in i ett mörker som varar för all framtid. Ingen vågar nämna denne ondskefulla varelses namn, och ibland kan denne otäcka furste ha svårt att framträda i en fysisk skepnad.